Förra veckan fick jag tre mejl från tre olika kvinnor som vill försöka skaffa barn. Alla mellan fyrtio och femtio.

En av dem hade googlat och hittat studier som visade att hennes chanser var betydligt bättre än vad hon hade trott, och kände sig lurad. Lurad eftersom hon insåg att hon hade slösat flera år på att vänta, hoppas och försöka med metoder som var betydligt sämre än de hon skulle kunnat välja om hon hade vetat. "Varför berättade ingen det här för mig?" skrev hon.

Varför berättar ingen vad det finns för möjligheter och vart man kan vända sig för att få tillgång till den metod som skulle ge störst chanser att lyckas för just mig? Varför är råden och informationen ofta så ytliga och så dåligt individanpassade?

Jag är läkare och jag har själv som patient genomgått fertilitetsbehandlingar under trettio år. Jag har sett hur metoderna utvecklats och följt med i vad resultaten säger — inte bara de svenska riktlinjerna, utan den internationella evidensen. Och bilden är mer nyanserad än vad de flesta svenska kvinnor vet. Och tack vare ålderdomlig lagstiftning som inte hängt med den medicinska utvecklingen, så får många inte tillgång till de metoder som ger dem störst möjligheter att lyckas om de stannar i Sverige.

Åldersgränserna i svensk fertilitetsvård sattes i en annan tid. De speglar inte dagens medicinska verklighet. Du är troligtvis inte för gammal. Men kanske för dåligt informerad.

Sök en second opinion. Ställ frågor. Och om du inte får svar som känns rimliga — sök vidare. Din kropp, ditt beslut och ditt liv. Ingen kommer att tacka dig för att du inte vågade försöka